Funderingar sociala media

Jag älskar verkligen sociala medias positiva bitar och jag älskar att jobba med sociala media genom mitt jobb (@add.icecream) och genom min egna sida @tastyhealth. Jag kan egentligen inte förklara vad det är jag gillar med det men jag tror mycket beror på att man håller sig uppdaterad om vad som händer, man får en inblick i andras liv (hur sjukt det egentligen är att man är så intresserad av det) samt att man kan få kontakt med mycket nya och gamla vänner samt nätverka och skaffa nya kontakter. Mer än någonsin är det också ett sätt att tjäna pengar för många influencers, och företag kan nå ut med sina produkter bättre och till fler personer än genom att annonsera i traditionella medier. Och det är faktiskt bevisat att vara på sociala media ger ett rus och frigör dopamin, samma substans som frigörs när man dricker alkohol eller tar droger....eller tränar!

Jag har ganska ofta hamnat i diskussioner med vänner och bekanta om sociala media på senaste tiden och har börjat tänka en hel del på vad det egentligen innebär att vi spenderar mer och mer tid på sociala media. Är det något ni funderar något på?
När jag växte upp fanns det på sin höjd telefon-chattar som man försökte sig på någon gång och jag spenderade mycket tid med att leka och hitta på saker med mina vänner. Om man skulle bestämma träff med en kompis ringde man till deras hemtelefon och kallpratade lite med deras föräldrar innan man pratade med kompisen, någon knappt existerar längre. Om man hade några problem eller funderingar vände man sig till sina vänner som man visste att man kunde lita på i vått och torrt. Nuförtiden känns det som att vi missar att skapa varaktiga och trygga relationer och att verkligen genuint uppleva saker i livet, för att vi har telefonen i handen eller framför ansiktet under middagar, i tv-soffan och under tiden vi reser eller går på tillställningar. Håller ni med?
Jag har funderat ganska mycket på hur detta ökade användande av telefoner kommer påverka de som växer upp med detta. Hur kommer tjejer och killars självförtroende påverkas av att konstant se många av deras idolers "filtrerade" och perfekta liv. För visst är det så att de flesta visar upp en bild av att allt är så mycket bättre än vad det egentligen är? Det finns såklart många som visar livet som det verkligen är, men det är inte många. Nu låter jag kanske gammal, men jag har som sagt funderat ganska mycket på detta ett tag.

Något av det jag märker påverkar många (jag hör detta mycket från mina online-kunder) är att man konstant jämför sig med andra och önskar att man såg ut som den eller den personen. Jag faller ofta dit själv, även om jag snabbt kommer på mig själv och börjar resonera med mig själv att man aldrig ska jämföra sig med andra utan utgå från sina egna förutsättningar.
Jag fastnade för @anheny's konto för någon månad sedan då hon så tydligt visar (all cred till Anna som faktiskt hjälper en att få upp ögonen för detta) hur lätt det är att visa upp en perfekt bild av kroppen på Instagram genom vinklar och posering:

Det behövs mer av detta tycker jag! För vi lever ju inte ett perfekt liv och allting ser inte perfekt ut. Sociala media har liksom en tendens av att hela tiden visa upp personers bästa sidor och det är inte många som vågar lägga ut hur man egentligen ser ut. Vi jämför oss kontant med vad andra gör, hur de tränar, vad de äter vart de reser osv.
Om man följer någon på Instagram får man ju bara en liten inblick i deras liv och man har ingen aning om vad de gör resten av tiden. Det är inte många som visar upp de passen där man har så lite energi att man vill gråta eller de tråkiga måltiderna med det man hade i kylen som bara slevas upp som en blaffa på tallriken. Varför gör vi inte det mer?

Don't get me wrong, jag älskar som sagt sociala media och det positiva med det och tycker att det kan bidra med mycket bra om det används rätt och lagom. Men det finns mycket som påverkar oss negativt, framförallt med tanke på att det mer och mer visas upp halvnakna kroppsdelar som vi jämför oss med och att det ibland verkar som det är viktigare att visa upp vad man gör stället för att faktiskt uppleva det man gör.

Hur går era tankar kring detta? Vore superkul att höra era funderingar!