Regn och rusk och jag är lite hängig så det finns inte så mycket mer att göra än att baka (har två superrecept att bjuda på så småningom) och att fundera på livet :) Jag fick en jättefin kommentar för någon vecka sedan som gjorde mig både glad och ledsen på samma gång och jag har funderat lite på den senaste dagarna.
Kommentaren löd:
Kommentaren löd:
Hur länge tänkte du köra på din minidiet förresten? Hoppas att det kommer en uppdatering snart på hur din kropp svarat på den. Gör själv en sorts reverse diet och håller på att höja mina kalorier just nu. Hittills har kroppen svarat bra och accepterat det högre kaloriintaget utan att lägga på sig för mycket. Däremot är både mitt välmående och kvalitén på min träning så mycket bättre när kroppen får mer energi och näring. Är nästan svårt att förstå hur jag orkade med allt med mina tidigare kalorier nu när jag ökat dom med mer än 50%. Eller det gjorde man ju inte alltid... förlorade kontrollen över ätandet oftare förut när allt kändes förbjudet och minsta utsvävning spräckte dagens kalori-budget. Tack för att du visar att det finns ett annat sätt att leva än att svälta sig resterande liv! <3
Jag är enormt glad att jag kan inspirera andra att leva ett sundare liv med mer energi och fokus på god näringsrik mat och rolig träning. Men jag blir också ledsen över att det finns så många därute som mår dåligt och som mixtrar med maten (läs äter på tok för lite) och tränar som galningar i tron om att man ska bli lyckligare om man väger x antal kg mindre eller har rutor på magen. Det är verkligen jättekul att det går en hälsotrend i Sverige just nu och det är väl ingen nyhet att många skulle må bättre av att röra på sig mer och äta bättre. Jag är med i ett par grupper på Facebook där medlemmarna lägger ut övningar, tips och inspiration till att leva ett hälsosammare liv och det är så himla kul att se! Många mår så mycket bättre av att börja träna och äta bättre. De fysiska förändringarna är ju självklart en bonus och gör att man blir motiverad att fortsätta. Men denna trend leder också till att vi skapar ideal som för många är ouppnåeliga och som gör att fler och fler tjejer och killar mår dåligt. Det är trots allt inte många som kan gå omkring med rutor på magen 365 dagar om året, det är liksom inte rimligt. För vissa är det ett mål, och det är absolut inget fel med det! Att kontant ligga på en låg fett% tar mycket tid, fokus, uppoffringar, planering och något man måste hängiva sig till. Det tar mycket mental energi och den energin måste tas från andra aspekter av livet. Jag hyser största respekt för de som har detta som mål, vi prioriterar alla vår tid och vårt fokus på olika saker. Men många strävar efter detta till den grad att det blir ohälsosamt och jag får så gott som dagligen mail från tjejer som mår dåligt och som har problem med maten och det gör mig riktigt jäkla ledsen!
2001-2008-2014 |
Jag har levt på den andra sidan också. Där jag tränat extremt hårt, varit petnoga med maten, fått grymma resultat, men vet ni vad? Jag var inte lycklig då heller. Jag var jättenöjd med hur jag såg ut och var var stolt över att jag klarade att nå det mål jag satt upp, men samtidigt var mitt förhållande till mat och träning katastrofalt. Mat var ångest. Coachen jag anlitade för att lägga upp mina dieter brydde sig överhuvudtaget inte om min hälsa och alla dieter han gav ut till tjejerna i sitt team (ca 300 tjejer) var exakt likadana, oavsett förutsättningar, bakgrund och hur man svarade på upplägget. Jag tränade 2-3 timmar per dag och tiden som inte gick till att träna gick till att förbereda matlådor och tänka på mat. Jag gick aldrig ut och åt, jag tackade nej till att träffa vänner eftersom jag inte viste vad jag skulle kunna äta, om jag missade ett träningspass fick jag ångest och mitt välmående hängde på om jag klarat av att följa mitt schema till 100% eller inte.
Jag såg på mat som "bra" och "dåligt", "tillåtet" och "förbjudet". Kosten var extremt restriktiv, jag var konstant hungrig och jag tänkte på mat hela tiden. Om jag någon gång råkade äta något som inte fanns med på schemat spårade jag ur totalt och åt allt jag kom över, vilket ledde till ångest och jag svor att jag aldrig skulle göra så igen....yeah right! Jag var nöjd med hur jag såg ut i kroppen men jag var ändå inte lycklig.
I mitt livs form men ändå inte lycklig |
För att svara på kommentaren jag fick ovan så håller jag fortfarande på med min mini-diet, jag är nu inne på vecka 11. Jag kör en diet för att lära mig mer om hur reverse diet fungerar samt för att se om min ämnesomsättning återhämtat sig (läs mer om metabolic damage här). Jag kör på tills det inte känns bra längre (om jag måste gå ner för lågt i kalorier och tappar energi och lust till att träna) och efter det kommer jag göra en ny reverse diet. Eftersom jag misshandlat min kropp i så många år, 8 år för att vara exakt, så kommer det att behövas flera cykler av reverse diet och sedan diet för att min ämnesomsättning ska bli någorlunda normal. Hur lång tid det tar för ämnesomsättningen att återhämta sig står i relation med hur länge man utsatt kroppen för extremt hårt träning samtidigt som man ätit för lite kalorier, så för mig kommer det ta tid, men jag har inte bråttom :)
Jag tycker det är kul att träna, jag är stark och jag jobbar hårt för mina mål, men jag begränsar inte mig själv och jag har lärt mig att kunna äta mat som jag tidigare såg som förbjuden, men i måttliga mängder och utan dåligt samvete. Jag mår bra helt enkelt och det är väl det som vi alla strävar efter egentligen? Man kan alltid fortsätta utvecklas, men måste ändå säga att jag är nöjd med mig själv och det jag uppnått hittills :)
Välmående börjar trots allt med att man måste tycka om sig själv. Om man har inställningen att man kommer bli lyckligare om man går ner 5 kg eller blir tokdeffad, då är man fel ute tycker jag.....