lördag 7 februari 2015

Balans efter tävling? - till dig som funderar på att tävla

Det har nu gått nästan 2 månader sedan Fitnessfestivalen och Luciapokalen i Göteborg och jag ser allt fler inlägg på Instagram och på bloggar om hur många kämpar med att hitta balans efter en tävlingen. Senast förra veckan läste jag detta blogginlägg och jag tror att många som tävlat, inklusive jag själv, kan relatera till hur Sofia känner.
La figure 2008
Eftersom fler och fler väljer att göra en tävlingssatsning tänkte jag skriva lite om det som kanske inte är så lätt att veta innan man gjort en tävling. Det är såklart en enormt häftig upplevelse att tävla och att ha gjort det 8 ggr är absolut inget jag ångrar!! Det har stärkt mig som person, men det finns en baksida också som många inte pratar så öppet om. Jag tänkte skriva lite om hur jag kände under och efter min första tävling, vilket är mycket positivt men även många negativa känslor. Jag vill påpeka att ingen tävlingsdiet är den andra lik och många kanske inte alls upplever det på samma sätt som jag gjorde. Jag hade hållit på och bantat en del i tonåren och ju mer man hållit på att "trixa" med maten och bantat, desto svårare är det att tappa fett. Många har jättebra dieter och mår kanon hela vägen fram till tävling, men de allra flesta har det inte lika lätt. Jag var nybörjare i fitnessbranschen och min inställning var, trots min envishet, kanske inte helt sund redan från start. Jag ville bland annat tävla för att komma i form och jag var i början inte så insatt i branschen och hela livsstilen som man faktiskt måste anamma om man vill tävla mer än en gång.
Att tävla är inte bara svettiga tunga gympass, "härliga" morgonpromenader och en grym form att stoltsera med på scen, det är även en utmaning psykiskt och har man redan en lite skev syn på sin kropp och kanske till och med lite "problem" med maten, kan tiden efter en tävling vara enormt jobbig. Jag ber om ursäkt i förväg för ett långt inlägg ;)
Emerald cup 2008 med min idol Monica Brant och Lynda Thorensen
Jag valde att börja tävla för att jag ville utmana mig själv och se om jag hade vad som krävdes för att komma i toppform. Jag hade ingen aning om vad en tävlingsdiet innebar och jag hade egentligen inte tränat tillräckligt länge och hårt för att ha en bra grundfysik, men jag ville testa. Varför inte liksom? Vägen till tävling var jäkligt tuff! Jag hade inga vänner som tävlade så jag kunde inte prata om och få förståelse för hur jobbigt det i perioder var. Förklara hur ensam jag kände mig eftersom jag var tvungen att tacka nej till sociala grejer med vänner och familj eftersom jag var tvungen att ha med matlådor överallt och eftersom jag var konstant trött och energilös av all träning. Men det var ju mitt val och hade aldrig en tanke på att ge upp, jag är ganska envis när jag väl bestämmer mig för något. Att ligga lågt på energi och träna flera timmar per dag kan spela spratt i huvudet och jag kände mig deppig till och från eftersom jag var så slut hela tiden. Sexlusten och alla sådana känslor var som bortblåst och jag kände mig ofta ganska apatisk och låg. Visst fick man enormt mycket energi av alla positiva kommentarer om hur duktig man var, vilken disciplin man hade och hur snygg man började bli i kroppen, och alla fina kommentarer gjorde faktiskt att jag orkade kämpa vidare och jag KÄNDE mig duktig och disciplinerad. Jag kände mig grym när jag såg att formen blev bättre och bättre, när jag planerade och åt mina matlådor och höll mina rutiner. Det var jäkligt kul att ha ett mål att se fram emot, trots att det var svinjobbigt emellanåt. Ena dagen var man superglad och hade världens energi, medan nästa dag kunde vara helt grå och jag ifrågasatte vad jag egentligen höll på med. Var det verkligen värt det?
På grund av att jag gick på ett strikt kostschema blev allt som inte stod med på schemat förbjudet, något farligt och något som skulle göra mig tjock. Hungern satte sina spår och jag satt och googlade matbilder och skrev listor om vad jag skulle få äta efter tävlingen. Jag kände själv att det kanske inte var helt sunt, men jag gick ju ändå på en tävlingsdiet och jag förstod att det var bristen på mat som gjorde att jag inte tänkte som jag normalt brukar göra.
Efter 16 veckor stod jag på scen i mitt livs (dittills) bästa form och var fullkomligt upplyft av hela grejen. Jag glömde totalt bort hur jobbigt det hade varit under resans gång, alla konditionspass jag gråtit mig igenom för jag var så slut och alla tvivel på om jag skulle klara det var som bortblåsta. Jag älskade att stå på scen, jag älskade lukten av brunfärg, glittret, uppladdningen inför tävling, riskakor med jordnötssmör och energin jag hade. Jag kände mig så snygg!
Tournament of champions 2006
Direkt när jag klivit av scenen ville jag göra det igen! Jag gick ut och åt med några team-kamrater på kvällen efter tävlingen och jag njöt (antagligen lite för mycket) av alla godsaker. På kvällen fick jag lite dåligt samvete, men intalade mig själv att jag skulle få äta fritt i ett par dagar och sedan fortsätta äta nyttigt och träna hårt.
Men det fanns inget stopp på min hunger och mitt sug!! Jag åt allt jag kom över och varje dag intalade jag mig själv att det var sista gången jag åt något onyttigt. De där fria dagarna blev till ett par fria veckor, en månad och vikten kröp konstant uppåt. Jag förstod att jag inte kunde äta som jag gjorde precis innan tävling hela livet, men jag var vilsen i VAD jag kunde äta, HUR mycket och NÄR. Jag kompenserade med mer cardio, höll igen maten under dagen och frossade ofta på kvällarna.

Här började mina negativa tankar om mig själv komma. Varför kunde jag inte vara disciplinerad som jag var förut innan tävling? Jag kände mig misslyckad varje gång jag inte kunde hålla mig till schemat, jag kände mig tjock, ful, äcklig och vilsen.
Jag ville ju utvecklas och bygga muskler (vilket betyder mer mat och mindre cardio) men jag ville inte tappa den form som jag kämpat så hårt för. Jag försökte bli av med de kilon jag lagt på mig efter tävlingen genom att köra galna mängder cardio och i perioder hålla nere på maten, men det brast gång på gång när hungern och suget blev för stort. Jag ville ju vara "normal" och vara social med mina vänner, men jag ville inte tappa formen. Alla positiva kommentarer slutade komma och folk undrade säkert hur jag kunde gå från kanonform till soffpotatis på bara ett par månader.
La Figure 2008
Självförtroendet var inte på topp kan jag säga. Och så höll det på tills jag bestämde mig för att göra en ny tävling, utan att ämnesomsättningen hunnit återhämta sig på grund av mitt jojo:ande och utan att jag hunnit lägga på mig så mycket muskler under min 8 månader korta offseason. Detta betyder i sin tur att man måste kämpa ännu hårdare nästa diet för att bli av med det fett man lagt på sig. Håller man på på det här sättet som jag gjorde: pressa kroppen hårt, inte ge kroppen tid att återhämta sig, hopp på en tävlingsdiet igen, massa cardio, för lite mat osv (likt jojobantning) kan man drabbas av det jag skrivit om tidigare, metabolic damage. Metabolic damage får man inte av att göra en tävling, utan det kommer av att man år efter år pressar och stressar kroppen med för lite mat, hetsätning, viktuppgång följt av ännu hårdare träning och för lite mat. Det leder till ett beteendemönster som är ohälsosamt och som i värsta fall kan leda till ätstörningar.

Jag önskar att jag vetat det jag vet om kroppen idag, om hur en diet påverkar psyket och hormoner. En tävlingsdiet är en enorm press på kroppen och många av de processer och hormonnivåer som reglerar hunger och mättnad rubbas. Speciellt påverkas hormonerna leptin och grelin av en hård diet. 
Dessa hormon reglerar både långsiktig hunger/mättnad och kortsiktig hunger/mättnad. Så länge kroppen inte har en normal fett% och så länge man inte tillåter sig att äta ordentligt för att återställa dessa hormonella värden kommer man att vara oerhört hungrig, långt mer är normalt. Detta är egentligen något positivt eftersom det är kroppens sätt att skydda oss mot svält, men efter en diet då man vill hålla sig i form är det inte optimalt. Ju mer du äter, desto hungrigare kommer du bli. Är man inte medveten om hur hormonerna funkar är det svårt att kunna hantera dessa signaler. Förutom det här sker en hel del andra processer i kroppen och det tar lång tid att återhämta sig, vilket betyder att det kan vara smart att ta ett bra tag "off" från tävlandet innan man tävlar igen.

Nu skriver jag inte detta för att skrämma något från att tävla, men det är viktigt att man är medveten om de problem och tankar som kan uppstå. Om du ska tävla bör du göra det för att du har en passion för sporten, att du förstår att det handlar om att utvecklas och förbättra sina svagheter, inte att enbart komma i toppform. Det går att komma i form utan att tävla, om det är det som är viktigast för dig. Det är också viktigt att du älskar dig själv, oavsett hur du ser ut i kroppen. Om du tror att du kommer bli lyckligare att vara i tävlingsform så tror du fel och då är det nästan viktigare att du jobbar med dig själv istället för att jaga något som du antagligen bara kommer må sämre av.
Emerald cup 2007 med min vän Danyell
Jag kan verkligen rekommendera att man konsulterar eller anställer en coach som har erfarenhet av att tävla, eller coacha tävlande och som kan guida dig igenom de jobbiga perioderna. Kanske till och med ta hjälp av coachen även efter tävling, då man egentligen behöver det som mest. Det är också superviktigt att man omger sig med människor som stöttar och förstår, som fortsätter vara dina vänner och har tålamod med dig trots att du inte kan vara med på alla sociala grejer under dieten. Viktigast av allt är att inse att du inte är ensam, de flesta som någon gång tävlat har upplevt samma känslor och man lär sig med tiden att hantera dem. Det finns inga rätt eller fel och alla hanterar tävlingsdieter och perioderna efter tävling olika, men det gäller att vara medveten om vad som kan hända. Jag lärde mig mer och mer för varje tävling och jag var ganska duktig på att hantera känslorna efter mina 3 sista tävlingar. Det tog mig 2 år att komma tillbaka till ett "normaltillstånd" efter min senaste tävling 2012 (som jag för övrigt inte borde ställt upp i då kroppen var kaos och inte svarade på kosten eller träningen som förväntat) och det har inte varit lätt. Jag kan verkligen rekommendera att göra en Reverse diet efter en tävling, dels för att man fortsätter följa en plan och dels för att man långsamt introducerar mat på ett hälsosamt och strukturera sätt. Nu kan jag faktiskt säga att aldrig upplevt en sådan balans och harmoni i mig själv. Jag är inte världens mest rippade, starkaste eller snabbaste, men jag trivs i mig själv oavsett vikt, fettprocent och form.
Bestämmer du dig för att tävla kommer det vara en fantastiskt rolig upplevelse och man växer verkligen som människa! Men fokusera även på att lägga upp en plan efter tävling, läs på om hur kroppen reagerar efter en diet och var medveten om att kroppen kanske inte kommer svara som vanligt på kost och träning efter en diet. Tänk på att det absolut inte är hälsosamt att ligga på en fett% som man har på tävling året om, man måste våga lägga på sig lite fett efter en tävling men det betyder inte att du är en sämre människa eller mindre värd! Att kräva att kroppen ska klara av att vara i toppform året runt är som att kräva av en OS-atlet att kunna springa världsrekord vid varje tävling. Atleter jobbar på samma sätt som de som tävlar i Fitnesstävlingar: de har en uppbyggnadsperiod och en formtoppningsperiod inför tävlingssäsongen, de kan inte prestera på topp 365 dagar per år!

Oavsett vad du bestämmer dig för, älska dig själv, ha kul och fokusera på att både du och din kropp ska må bra. För mig går i alla fall hälsan och balans före rutor på magen, även om jag tycker det är snyggt :) Med lite tålamod går det att uppnå en grym form även fast man inte tävlar! Jag har, trots många och långa dieter, lyckats lägga på mig ca 6 kg muskler sedan jag började tävla 2006 (det har alltså tagit 9 år!!!), vilket jag är nöjd med, även om jag hade kunnat utvecklats betydligt mer om jag bara skött perioderna mellan tävlingarna bättre. Men man lär sig mer och mer för varje år och det är detta jag älskar med den här branschen, man är aldrig fullärd och man utvecklas och växer både psykiskt och fysiskt hela tiden!

16 kommentarer:

  1. Jättebra skrivet!!!

    SvaraRadera
  2. Otroligt bra skrivet! Otroligt viktigt oxå! Håller med Dig på allt. Trotts ingen tävling (ännu) för mig. Har jag gott på diet. Å har upplevt exakt samma sak. Hemsk men lärorik period!

    Fortsätt kämpa å njut av livet. Hälsosamt å gott 😋 😍

    SvaraRadera
  3. ♡♡♡♡ Så himla bra skrivet! Precis samma sak händer efter ätstörningar när man börjar äta igen. Kroppen blir inte mätt, oavsett hur mycket man äter. Att man sedan går upp i vikt och lägger på sig en del välbehövligt fluff gör knappast att självförtroendet växer... Är själv inne i en sådan period just nu, då jag försöker släppa regler, förbud och kalkaloriräknande. Även om det inte är skräpmat jag stoppar i mig får jag lite (mycket) dåligt samvete...
    Kram

    SvaraRadera
  4. Tack för att du så frikostigt och generöst delar med dig av dina personliga tankar, känslor, upplevelser och erfarenheter. Jag vet att du ofta får höra det, men det tål att upprepas: Du är en fantastisk förebild och inspirationskälla 😊

    SvaraRadera
  5. Mycket bra inlägg !
    Hälsn. Therese Thorin

    SvaraRadera
  6. Orelaterad fråga; visst borde det gå att göra en protein/sockerfri semla? Nu vet inte jag om du ens gillar semlor, men brödet borde vara hyfsat enkelt, mandelmassa har ju du recept på, grädden kan ju bli lite knepig men det finns ju en visp man kan köpa som ligger på 20% fett, lite mindre än grädde som är typ 38%, vad tror du? Har du testat?

    SvaraRadera
  7. Glöm vad jag skrev, du hade redan ett recept :) helt fantastiskt! Du kan verkligen nyttifiera allt!

    SvaraRadera
  8. Vilket otroligt viktigt ämne du tog upp, tack för det, det är sällan erfarna fitnessmänniskor skriver/uttalar sig om de negativa sidorna eller känslor kring mat/kroppen osv.
    När jag och sambon deffar (dock har jag inga som helst planera på att tävla, någonsin) kan jag få svackor när jag blir oerhört deppig för att det känns som jag står utanför allt socialt umgänge. Jag tycker inte det är roligt att gå på bio när alla omkring äter snacks och inte jag, jag hoppar över middagar och tillställningar för att jag är rädd att förstöra dieten m.m. Det är inte livskvalitet, men samtidigt, ska man nå någonstans måste man ju put an effort to it, men frågan är hur långt man ska gå?
    Jag har också haft problem med hetsätning, när jag väl får cheata vill jag aldrig att det ska ta slut och äter tills jag storknar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det där är svårt. Man måste göra en hel del uppoffringar för att nå en riktigt bra form och så länge man tycker det är värt det är det ju inga problem. Det blir däremot problem när man tvekar på om det är värt det....

      Radera
  9. Tack snälla! Ett av det bästa inläggen du skrivit. Har följt dig flera år. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla, det betyder jättemycket!!

      Radera
  10. verkligt bra skrivet!! Du fick satt orden så ärligt och neutralt och förståeligt! Ska själv tävla om 7 veckor och har en coach som kommer göra kost och träningsschema även efter tävlingen, och det tror jag verkligen behövs för att man inte ska bli vilsen i sig själv. Tack för det bästa inlägget jag läst! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Sabina!

      Mycket bra, det är otroligt viktigt att ha en plan efter tävling, annars är det lätt att man blir helt förvirrad och vilsen :)

      Stort lycka till på din tävling!

      Radera
  11. Mkt intressant! Finns dessa hormoner i mat eller typ aminosyror att få i sig om man har brist på dem?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!

      Nej dessa hormoner tillverkas i kroppen :)

      Radera

Lämna gärna en kommentar, då blir jag glad :-)

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...